Tema: Traditioner

Tema: Traditioner

Ett barndomsminne som jag förmodligen delar med alla som firade jul som barn är ett minne av en sorglig jul. När jag upplevde detta var jag kanske sju, åtta år gammal. Julmiddagen, den tråkigaste delen av julfirandet, hade precis börjat och efter att jag fått i mig en miniportion av den tråkiga julmaten började jag redan tröttna. Jag orkade inte vänta längre. Nu fick tomten faktiskt komma. 

Så jag gjorde allt i min makt för att ge uttryck för min tristess och för att fånga de vuxnas uppmärksamhet. Jag balanserade på stolen, pillade i maten och smattrade med fingrarna på bordet. Men när jag märkte att jag inte fick den uppmärksamhet som jag krävde gav jag upp. Så istället frågade jag helt enkelt: 

– När ska tomten komma egentligen? 

Först var det tyst en stund. Sen vände sig min pappa först mot min bror för att ge honom en gäcksam blick och sen mot min mamma. 

–Ja Ulrika, ska vi verkligen ha en tomte i år? 

Det räckte med den korta meningen för mig att förstå. Att tomten inte var någon som kom varje jul utan något som föräldrarna bestämde om man skulle “ha i år” eller inte. Det blev en hemsk kväll som slutade med att jag storgråtandes sprang upp på mitt rum. Som tur var hade jag ett gäng julklappar för säkert ett par tusen kronor att trösta mig med. Att tomten inte fanns betydde inte att vi inte skulle fortsätta få julklappar, tack och lov. 

Jag vet inte om jag minns den här julen helt korrekt, om det verkligen var så dramatiskt som jag beskriver det. Men det är heller inte så viktigt. Saken är den att jag har tänkt på den här julen i efterhand och funderat över varför jag faktiskt blev så ledsen. Där och då trodde jag att jag blev ledsen för att jag fick veta att varje jul hade varit en lögn och att julen från och med den stunden för alltid var förstörd – nu när inte tomten längre finns. Men nu när jag tänker tillbaka på det här minnet i vuxen ålder så tror jag att jag blev ledsen av en helt annan anledning.

Jag blev inte ledsen för att jag kände mig arg och lurad för att det hela tiden var min pappa som hade låtsats vara tomten. Inte för att tomten aldrig skulle knacka på dörren till vårt hus igen med en säck full av klappar. Istället tror jag att jag blev ledsen för att jag tvingades inse en sanning som jag innerst inne kände till men som jag inte förmådde mig att acceptera. Att saker inte alltid kommer vara så som de alltid har varit. Att jag inte alltid skulle vara barn. Att livet förändras. 

Ordet “tradition” kommer från latinets “traditio” och betyder ungefär “överlämnande”. När jag fick reda på detta blev jag något förvånad. Jag skulle nog gissat på att betydelsen skulle vara “bevarande” eller “bibehållande” eller liknande. Jag har nog länge tänkt att traditioner går ut på att just bevara det gamla. Men nu när jag känner till den ursprungliga betydelsen ser jag traditioner i ett nytt sken. Nu förstår jag att traditioner inte handlar om att envist bevara det gamla och om att vägra acceptera förändringar och förnyelser i livet. Traditioner handlar om att lämna över. Om att lämna över det goda man själv upplevt i livet till någon annan. Kanske någon annan från en annan generation eller en annan kultur. Och om att förvalta det goda i livet så att det inte glöms bort. 

I och med att december på många sätt är en månad av uppvaktande och uppmärksammande av traditioner tyckte vi på redaktionen att detta numret av Femte Statsmakten skulle få handla om precis det. Som ny chefredaktör för tidningen önskar jag er en trevlig julläsning som, vem vet, kanske kommer få er att se på ett nytt sätt kring traditioner och förstås en riktigt god jul.

ERIK JENDERBO  chefredaktör

Lämna ett svar

Stäng meny