”Teatern skalar av mig alla lager”
Foto: Frida Jareteg

”Teatern skalar av mig alla lager”

Vid tio års ålder förlorade Emmi Henriksson sin mamma. Efter beskedet tändes ljus i klassrummet och prästen talade en stund, men sedan pratade man aldrig om det mer. Inga vuxna fanns där för att hjälpa och svara på alla frågor tioåriga Emmi Henriksson ställde sig. Andras rädsla och okunskap tvingade henne att själv hitta rätt i livet.

I väntan på att Emmi Henriksson ska sluta sin teaterlektion står jag och betraktar tavlorna som hänger på väggarna. Peter Stormare, Pernilla August och så hon som spelade mamman i förra årets julkalender. Alla gick de en gång här, på Stockholms Dramatiska Högskola.

När vi träffas har Emmi Henriksson nyligen varit i Göteborg och föreläst på konferensen ”Barn till anhöriga” för lärare, kuratorer, sjukvårdspersonal och socialstyrelsen. Sedan två år tillbaka har hon kontinuerligt rest runt på skolor och i andra sammanhang för att berätta om sitt liv och prata med unga om självkänsla. Hon gestaltar olika skeenden ur sin barndom helt från hjärtat, vilket blir ett sätt att själv bearbeta sitt förflutna.

– När ungdomar efteråt kommer fram och gråter, har de hittat någonting i min berättelse. Och då hoppas jag bara att lärarna kan fortsätta den processen sen, säger Emmi Henriksson.

Under sin barndom fick Emmi Henriksson flytta runt mycket och hennes mamma var oftast frånvarande, då hon var sjuk och hade problem med alkohol.

– Jag hade ingen aning om var mamma var eller varför jag inte fick bo hos henne. Det var ju inte mammas fel att männen misshandlade henne, vad hade det med mig att göra? Det var min ständiga fråga som ingen förklarade för mig.

Däremot minns hon mest de bra stunderna med sin mamma.

– Hon var den bästa mamman jag kunnat tänka mig, jag förstod ju inte hennes problematik.

Efter att Emmi Henrikssons mamma omkommit i en olycka upplevde hon att alla vuxna försvann. Inte ens på sjukhuset fick hon stanna till slutet och detta satte prägel på hennes kommande år.

– Alla ville skydda mig från smärta, de insåg inte att man inte kan ljuga för ett barn. Jag lärde mig att inte vara ledsen, jag stängde dörren om mig och grät i min ensamhet, berättar hon.

På högstadiet gick Emmi Henriksson in i en destruktiv och rebellisk roll i protest mot alla normer.

– Jag satte på mig tjocka murar så att ingen kunde trampa på mig, vilket jag var van vid att folk hade gjort.

Men när de på Elevens val fick göra en teaterpjäs fick hon för första gången uppleva beröm.

– Jag fick spela mobbare, vilket låg min ytliga karaktär väldigt nära. För första gången fick jag höra att jag var bra på något som jag trodde på. Ingen annan visste ju att det var jag – jag kunde gråta på scenen och skylla på en känsla jag funnit i en roll.

Tre år på teatergymnasium förvandlade Emmi Henriksson till, som hon själv beskriver det, en högpresterande ”Duracellkanin”.

– Jag sprang på rosa moln varje dag, det blev en totalvändning när jag äntligen hade hittat något att fylla mig med.

Några år senare fick hon beskedet att hon blivit antagen till skådespelarlinjen på Stockholms Dramatiska högskola, där tio personer tas in av omkring 1300 personer som söker varje år. Redan första veckan fick hon uppmaningen av lärarna: ”Emmi, du kan sluta prestera nu. Våga vara dålig, de här tre åren är till för dig.” Hon beskriver de orden som ett ”halleluja-moment”.

– Nu handlar det om att landa i mig själv och bli kvitt allt bakom. Teatern skalar av mig alla lager som jag lagt på mig under åren. Jag vill komma till min kärna. Vem var jag från början? Vem är jag skapt att vara? Det handlar inte om vem jag vill vara eller vem samhället vill att jag ska vara. Vi består alla av massa lager för att skydda oss och överleva i livet.

Emmi liten bild Teatern skalar..
Emmi Henriksson. Foto: Frida Jareteg

När vi börjar prata om normer i samhället berättar Emmi Henriksson att hon aldrig lärt sig ha det perspektivet.

– Jag har aldrig kunnat sätta ord på vad som försiggår i samhället eftersom jag aldrig fått lära mig det. Från att i högstadiet varit hatisk blev jag istället godtrogen och naiv, kärleken som jag aldrig hade fått började spira i mig. Tilliten gjorde att jag blev utnyttjad och överkörd av människor, vilket jag inte förstod då.

Teaterutbildningen lämnar mycket utrymme till personlig utveckling, men kraven på ständig prestation i samhället gör att vi glömmer bort varandra, menar Emmi Henriksson.

– Det är viktigt att veta hur det sociala spelet fungerar för att hålla sig på banan, men min ”norm” är en önskan om att människor såg varandra mer och inte hade sådant fokus på sig själva. Det är svårt i detta samhälle och jag försöker hitta en balans mellan att finnas till för andra och att se mina egna behov.

Drömmarna är något som ligger längre fram i tiden, men det tänder en gnista i ögonen på Emmi Henriksson.

– Jag drömmer om att få spela in film. Att få stå på Dramaten. Men jag skulle också vilja ta min föreläsning och göra en teaterföreställning om alla känslor jag varit med om. Jag vill dela med mig mina erfarenheter till andra, för att de ska slippa vandra genom samma mörka skogar som jag fått göra.

Frida Jareteg

Stäng meny