”Språkets gränser är världens gränser” sa Ludwig Wittgenstein för hundra år sedan. Jag tror det är tvärtom. Världen sätter språkets gränser. Och därför måste alla som skriver skriva så svårt vi kan.

Att verkligheten är oändligt komplex råder det inga tvivel om. Språket är dock ändligt komplext. Det är ett system där bokstäver blir ord blir meningar, och det finns bara en viss mängd (visserligen väldigt många) olika kombinationer. Språket är ett försök till spegling av världen, så världen måste skapa språket.

Men speglingen är ofullständig, och kommer alltid att vara det. För om språket skulle kunna återskapa verkligheten så som den är, skulle språket behöva vara verkligheten. Och då är det inget språk längre. Som journalister är det vår uppgift att berätta sanningen, men det kommer vi alltså aldrig att lyckas med. Språket är en kompromiss, och för att komma så nära sanningen som möjligt måste vi utnyttja det fullt ut.

Det finns de som är av den motsatta åsikten, att journalistik ska vara enkelt skriven. Varför? Jo, för att alla som läser ska förstå. För att journalistik ska vara lättillgänglig. För att vi i egenskap av journalister ansvarar för ett essentiellt element i demokratin, och om inte alla kan ta del av våra berättelser, så kan heller inte alla ta del av demokratin.

Jag förstår vikten av att journalistiken inte blir elitistisk. Och givetvis menar jag inte att man ska skriva svårt för sakens skull. Men om uppgiften är att säga sanningen, måste vi ha hela svenska språket till vårt förfogande i våra försök att komma nära. Det är de mest omsorgsfullt utvalda orden, i de mest delikat komponerade meningarna som bygger de starkaste texterna. Bara i nyanserna kan det skrivna, något så när, likna verkligheten.

Och som om vår svurna trohet till sanningen inte vore argument nog kräver även lusten att vi skriver på det sätt som bäst harmoniserar med innehållet. Lusten att skriva. Och lusten att läsa. Språket är vårt enda verktyg för att beröra och engagera. Därför finns det delar av det journalistiska arbetet som är mer likt det arbete som hör konsten till. Berättandet är i allra högsta grad konstnärligt – och måste vara det.

Ett enkelt språk kommer aldrig vara tillräckligt för det vi måste berätta. Delaktigheten i demokratin ökar inte av att journalister antar att läsarna är sämre på språk än de själva och anpassar skrivandet därefter. För att kunna skriva någorlunda sant och därtill vackert om en obeskrivbar värld behöver vi istället använda allt språk vi har.

PAULA WESTERBERG
Reporter