Stora journalistpriset – Bibi Rödöö om sommar i p1

Stora journalistpriset – Bibi Rödöö om sommar i p1

I hängmattor, på badbryggor och i trädgårdar runtom i Sverige samlas människor när klockan slår ett. Bakom kulisserna för Sommar i P1 finns Bibi Rödöö, mottagare av Lukas Bonniers Stora Journalistpris i år.

Under whiteboarden med namn på årets sommar- och vinterpratare står två pavor champagne. En tavla med de broderade raderna “En kvinna som vill ligger inte still” vilar på en bokhylla i arbetsrummet i Radiohuset. Bibi Rödöö, 59, visar namnen på de åtta Vinter i P1-värdar som offentliggjordes under gårdagen.

Grattis till stora journalistpriset!

– Tack så mycket. Jag är positivt överraskad av reaktionerna. Alla möjliga människor gratulerar, även de utanför journalistbranschen. En granne till mig som jobbar med film sade att det är finare än att få en guldbagge. Väldigt, väldigt stort, säger Rödöö med ett stolt leende.

Sommar i P1 har sänts sedan 1959 och startades av Tage Danielsson. Sedan 2011 sänds även Vinter i P1, där lyssnarfavoriterna får prata en gång till. 

– En novembermorgon någon vecka innan galan ringde Stefan Mehr, som delar ut priset, och sade att det skulle vara roligt att få sommarprata. “Åh, en till”, tänkte jag- det är fem personer om dagen som ringer och vill vara med. Men då hade han spelat in samtalet och spelade upp det vid prisutdelningen. Alla på galan skrattade högt.

På konferensbordet mitt i rummet står en halväten tårtbit från gårdagens firande. Utanför fönstret börjar molnen mörkna fastän klockan bara är halv tre.

– Jag tycker att det lyser upp november när man får ringa värdar och berätta att de ska få sommarprata. De blir glada, då blir jag glad. Så var det när Stefan ringde och sade att jag skulle få priset. Men då vet jag också att några sekunder senare kommer ångesten. Talet! “Vad ska jag säga?” Den ångesten hör jag när jag ringer sommarvärdarna också.

Ett år in på Handelshögskolan bytte hon till JMK, eller JH som utbildningen hette när det begav sig. Då låg skolan i DN-huset på Kungsholmen och där kändes allting rätt från första dagen. Hon blev både kårordförande och fackklubbsordförande. Uppväxten på Lidingö beskriver hon som bra – men hon längtade in över bron till innerstan.

— När jag kom till radion i början fick jag jobba bort mina lidingö-i:n, eftersom man skulle prata rikssvenska om man jobbade på Ekot. Områden som Lidingö och Danderyd är lite stigmatiserade, särskilt var det så när jag började. Vissa adresser stack liksom i ögonen på människor.

Du har jobbat med Sommar i 23 år. Hur kommer det sig att du stannat så länge?

— För att sommar är viktigt. Jag skulle, utan att överdriva, påstå att Sommar är betydelsefullt för vår demokrati. I Sommar får man höra nya perspektiv, tankar bryts mot varandra. Det är många isolerade grupper idag som har väldigt starka åsikter och inte lyssnar på varandra. Då fungerar Sommar som en oas, något alla kan referera till. Programmet är en lägereld, en nationell angelägenhet. När Stina Wollter sommarpratar om döden, då blir det okej att prata om sådant för människor ute i landet. En lyssnare som hade en mamma som låg sjuk sade att efter att de hade hört programmet kunde de ha ett samtal om döden för första gången.

Rödöö poängterar att hon alltid ber sommarpratarna vara så äkta de kan. Kanske på grund av det har programmet stött på kritik då lyssnare tyckt att värdarna pratar för mycket om sina mörka sidor.

— Man har ett ansvar att se till att värdarna inte berättar för mycket. Jag ber dem att vara äkta, men ibland kan de ta ner garden som om de var hos psykologen, då berättar de allt. När det händer får man stoppa programmet och tänka på det stora genomslaget och vilka konsekvenser det kan få. Vi har låtit bli att publicera innehåll som skulle kunnat bli löpsedlar i hela Europa. Man får påminna värdarna om att livet kan vara roligt och positivt också!

IMG 02
Arbetsrummet övervakas ständigt av en svartvit och skalenlig Tage Danielsson. Stina Wollter och Erik Niva. Foto: Fred Balke

När Bibi Rödöö får frågan om vilket som är hennes bästa sommarprat funderar hon ett tag.

— Ett som ligger mig varmt om hjärtat är journalisten Mustafa Cans program från 2003. Det handlade om kärleken till hans mamma och kärleken till all världens mödrar, allt hans mamma hade gått igenom i Kurdistan. Det var under en tid då integrationen såg annorlunda ut än idag och han visade verkligen att kärlek inte visste några nationsgränser. När programmet var över rann det en tår ner för kinden, säger Rödöö och visar med pekfingret under ögat.

Stäng meny