Regi: Ella Lemhagen
Manus: Daniel Karlsson
I rollerna: Peter Jöback, Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter, med flera

Utan att tala om förväntningarna på kvalitén, så är en julfilm med en rollbesättning bestående av bland annat Suzanne Reuter, Peter Jöback och Loa Falkman inte något man ser med ett öppet, opåverkat sinne.

Antingen låter man klyschorna värma en eller så spär man ut det med lite cynism och kallar det för svagt berättande. Smaksak får man väl kalla det, för att vara folklig. Integritet skulle man också kunna kalla det – men det är ju ändå jul.

Ett tryggt konstaterande är hur som helst att klyschorna är närvarande. Dels i synopsis – den förlorade (och framgångsrike) sonen som återvänder till den lilla moderbyn för jul, schism och avundsjuka mellan bröderna, en sjuk och sammanbiten Suzanne Reuter, för att nämna några bekanta syner. Men framförallt är det klyschfest i dialogen.

Det är svårt att veta ifall manusförfattaren Daniel Karlsson har en bild av det svenska folket som socialt nedsatta eller om han bara är ointresserad av nyanser. Alfred Hitchcock ska någon gång ha sagt att man behöver tre saker för att göra en utmärkt film – manus, manus och manus. Det som är tydligt Jag kommer hem igen till jul är att det finns ett manus. Det framgår med all oönskad tydlighet.

Det går dock att argumentera mot att Daniel Karlsson ens har skrivit det, då det mer liknar scrapbooking av repliker vi redan har hört. Filmens minst övertydliga replik kommer när en kvinna, vars äktenskap knakar i fogarna, öppnar paket från sin man. Man vet vid detta laget att han har en affär och vid förra julen gav sin fru en bh i fel storlek. Nu öppnar hon årets paket och säger:
– Åh, en eltandborste.
Det är filmens mest nyanserade och originella replik. För att vara en film vars handling i mångt och mycket kretsar kring bristande tydlighet och ärlighet är övertydligheten i manus slående.

(Förresten har Peter Jöback en smal, välansad mustasch. Eftersom ingenting tydligare säger att ”jag har lyckats i Hollywood och såhär ser alla som lyckas i Hollywood ut, även efter 1955”.)

I kontrast till manuset vars bedrövlighet som jag med Daniel Karlssonsk tydlighet hoppas ha betonat, är flera av skådespelarinsatserna inte alls dåliga.

Johannes Kuhnke har visat att han är begåvad tidigare (lex Turist) och gör här en varm och habil insats som Jöbacks broder som blev kvar i byn. Suzanne Reuter har eventuellt i lite väl många projekt, inte minst senaste tiden, visat att hon kan skådespela, men det kan hon. Loa Falkmans karaktär gör en oroväckande entré i filmen då han regelbundet blåser fanfar i något slags brevbärarhorn, men är därefter tacksamt taktfull i rollen som farbrodern, ständigt på myslyset.

Peter Jöback då. Han står för idén till Jag kommer hem igen till jul, rimligtvis döpt efter hans egen låt med samma namn.

Om man känner sin Jöback är det tydligt att filmen i hög grad autofiktiv. En försupen far som aldrig såg honom som barn, en äldre man som det tidigt antyds har kladdat på honom i ung ålder och gamla rykten om någon form av missbruk, vilket kan rimma med Jöbacks eget rehabbesök på nollnolltalet.

Jöback spelar naturligtvis huvudrollen, Simon, som har rest hem från Los Angeles och sin karriär som framgångsrik artist för att fira jul i uppväxtorten. Naturligtvis fortlöper inte dagarna kring dopparedagen helt felfritt och halvvägs in i filmen har det knakat i flertalet fogar på flertalet håll. Allt berättat i högt tempo med alltför korta scener. Som att alla typer av problem ska hinnas med för att alla tittare ska ha något skit att relatera till.

Det framgår från start att filmen kommer att kulminera i en julkonsert i kyrkan som anordnas av brodern Anders (Kuhnke) och det är i de mer musikaliska scenerna som klyschorna görs rätt. Peter Jöback visar att han är störst i Sverige i sin genre. Han är musikalartist mer än något annat. Han skådespelar godkänt, men när man ger honom tiden att i bara några scener få spela på alla sina strängar är Jöbacks briljans ett faktum. Det gör inte Jag kommer hem igen till jul till en bra film, men det gör likväl att den i stunder är en mysig filmupplevelse.

JOHAN SVENSSON
Reporter