Recension: Cats

Recension: Cats

Cats bedrövlighet kan göra filmbranschen en tjänst

Regissör: Tom Hooper
Manus: Lee Hall och Tom Hooper

Många mötte sin första kärlek på bioduken – sannolikt i en Disneykaraktär. Min var Marion i RobinvHood. Hon var ju en räv, men de överdimensionerade ögonen fick mig alltjämt på fall.

Denna tanke kommer till mig medan jag sitter i biosalongen en stund in i Cats. Jag vill uppmana alla föräldrar att inte ta med sina barn till filmatiseringen av Cats, för ni riskerar att göra avsevärd skada på era barns framtida relationer.

Jag springer ärenden som redan har sprungits här. Tom Hoopers filmatisering av Andrew Lloyd Webbers musikal Cats, baserad på T.S. Eliots diktsamling De knepiga katternas bok, är en av de senaste årens absolut största fiaskofilmer och tidning efter tidning har sett till att ingen går ovetande om detta. Ytterligare en lustigt formulerad sågning, rik på kattreferenser och ordvitsar behövs alltså inte för att förkunna dess bedrövlighet. Den hårbollen är redan i rullning. Äh, håll käften, Johan.
Så jag ska fatta mig kort gällande filmens faktiska kvalitet – det finns andra anledningar att diskutera den.

T.S. Eliot vänder sig i graven och Andrew Lloyd Webber skulle troligen grimasera av illamående om inte botoxen gjorde just det så svårt för honom.
Cats är en av tidernas mest berömda musikaler med en befäst plats på Broadway. På scen är handlingen hållbar, men för filmduken är den otillräcklig. Det är dansnummer efter dansnummer där olika kattskrällen introduceras för att sedan kulminera i det givna, och så viktiga, ”I want” -numret i en musikal. I Cats är det ”Memories” som i filmen framförs av Jennifer Hudson. Det är filmens höjdpunkt, men det är svårt att bli berörd när obehaget inför att de ser ut som pälsklädda, könlösa människor med svans inte lägger sig. Det är också som att de då och då kommer på att de är katter och då snabbt slickar sig på tassen för ingen ska komma på dem.

Jag ömmar för alla skådespelare som efter inspelningen har tvingats bevittna sig själva på det viset. Filmen Cats borde inte fått göras och är, som Helena Lindblad skrev i sin recension i DN, ”ett ludet helvete”.

Allra viktigast dock, så klär filmen skott för den sjukdom som har fått spridas ohämmat i filmindustrin de senaste åren. Jag talar naturligtvis om remake-sjukan. Immunförsvaret klarar inte längre att stå upp för kreativiteten och istället ser vi en av världens mest framgångsrika musikaler, Cats, filmatiseras med Taylor Swift, Jason Derulo, James Corden, Idris Elba, Judy Dench och Ian McKellen i rollerna.
Premissen för filmen väger tyngre än ifall det faktiskt blir en bra film.

I en annan genre ser vi hur Marvel pumpar ut påkostade superhjältefilmer och snor åt sig
begåvade skådespelare på löpande band – lex Benedict Cumberbatch i rollen som den fullständigt ointressanta Doctor Strange.
Disney med andra har samtidigt blivit besatta av att göra nya versioner av familjevänliga filmer som redan finns – lex Alladin, Dumbo, Lejonkungen, Djungelboken (gånger två) och snart Lady och lufsen.

Samtidigt är de största händelserna för biograferna, förutom redan nämnda filmer och Star Wars, biografiska filmer om våra mest folkkära människor – Unga Astrid, Rocketman, Bohemian rhapsody, Ted.
Det är värt att klargöra att detta inte är en fråga om filmernas kvalitet, utan om att alla filmer
känns så outhärdligt givna att dra in pengar att manus knappt behöver skrivas.

Men, kanske kan Cats bli botemedlet. Det enda som är sämre än filmen är dess rykte. Det verkar därför nu som att vi äntligen bevittnar ett kommersiellt storsatsande icke-original som sedan premiärhelgen i USA beräknats gå med ekonomisk förlust. Dåliga siffror i box office verkar vara det enda som kan stoppa nyproduktionen av filmer som vi redan har sett. Produktionsbolagen är
troligtvis för starka för att Cats ska kunna kan besegra viruset, men den nästan revolutionära kritik som haglar över filmen är ett steg i rätt riktning.

Det finns ingenting att hämta i att gå och se Cats. Det är, med vetskap om dess kalkonrykte, ett biobesök man kan göra av popkulturellt ansvar för att med gott samvete kunna gå med i hatkören. Den politiske skulle säga att det överhuvudtaget är ett svek att betala för att se ett så ovärdigt och kapitalistiskt projekt.

Text och illustration: JOHAN SVENSSON

Stäng meny