Osebol – den lilla byn i norra Värmland hamnade plötsligt i rampljuset när boken med samma namn vann Augustpriset 2019. Bokens författare Marit Kapla tackar nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, oslutförda universitetsrester och inte minst fyrtiotvå pratglada Osebolbor för bokens tillblivelse.

Vi har bestämt träff på ett konditori på Chapmans Torg som ligger alldeles i närheten av Marit Kaplas bostad i Göteborg. Sedan hon var 27 år har hon bott i staden men uppvuxen är hon i Osebol. Att Marit är född och uppvuxen i Värmland är inget hennes dialekt skvallrar om ur vilken inte en gnutta värmländska går att uppfatta.

– Den frågan får jag ganska ofta, men jag har aldrig pratat värmländska eftersom mamma kommer från Lilla Edet och pappa från Malung, förklarar hon.

Den glesbygd som Marit växte upp i ligger i norra Värmland alldeles intill den för landskapet karaktäristiska Klarälven. Idag bor det inte mer än cirka femtio invånare i den stilla byn men när Marit växte upp var befolkningen större och byn livligare. Marit berättar om en barndom som spenderades utomhus i naturen, i en annorlunda miljö, men som i övrigt var som alla andras.

– Vi köpte lördagsgodis i affären, och så gick vi i skolan. Det var väldigt överblickbart och bra att växa upp där, berättar hon.

I slutet på 70-talet samarbetade de vuxna i byn för att finansiera och bygga en slalombacke med en lift och elförsörjning som blev snabbt populär bland slalomåkare. Idag är skidbacken igenvuxen men Marit minns den fortfarande väl. Hon berättar om hur hennes föräldrar köpte ett par begagnade slalomskidor till henne så att hon kunde lära sig att åka i backen.

– Jag kunde gå ut och ta på mig slalomskidorna och staka mig hela vägen dit. Den låg i alla fall någon kilometer bort och när jag var framme kom jag upp på toppen av backen. Då kunde jag åka ner och sen ta liften upp igen. Precis innan det stängde tog jag liften upp igen en sista gång. Och sen fick jag staka mig hela vägen hem igen.

Sin gymnasietid spenderade Marit på en skola i Torsby som ligger fyra mil från Osebol och hon blev därför tvungen att flytta hemifrån. Idag är hon bosatt i stadsdelen Majorna i Göteborg men har under årens lopp besökt Osebol sporadiskt. Något som blivit av allt oftare den senaste tiden i och med hennes författardebut med boken om byn. 2015 påbörjade Marit arbetet med boken som visade sig ta betydligt längre tid och kräva betydligt mer än vad hon först hade tänkt sig.

– När jag började trodde jag att jag skulle hinna göra klart den till hösten 2017. I ett senare skede tänkte Anders Teglund på Teg Publishing att det vore kul om den kom ut strax innan riksdagsvalet 2018. Men det blev alltså den 25 april 2019 till slut, säger Marit.

Under loppet av ett och halvt år besökte Marit Osebol månadsvis för göra intervjuer med invånarna i byn. Vad som till en början var en ganska vag och diffus idé resulterade i slutändan i en åttahundra sidor lång intervjubok enbart bestående av Osebolbornas röster. Boken som väger som en sten tar inte så lång tid att läsa som man vid första anblick skulle kunna tro. Varje sida rymmer endast ett par meningar, och varje mening endast ett par ord. Texten är utformad som typisk lyrik med hjälp av radbrytningar och mycket luft mellan meningarna. Men den lätta och luftiga texten gör att varje ord väger desto mer.

Idén till boken fick Marit när hon avslutade sitt arbete på Göteborgs filmfestival 2015. Under hela sitt liv har hon känt en stark lust för att skriva men har aldrig haft så mycket tid för det som hon egentligen skulle velat.

– Det var därför jag blev journalist. Jag tyckte att det verkade så svårt att bli författare. Och ett jobb måste man ha så då tog jag det jobb som liknande författare mest, säger hon.

Marit trivdes bra på filmfestivalen och tyckte jobbet, där hon under sju år var konstnärlig ledare för festivalen, var kul. Men hon kände att totalt tio år fick räcka. Det var när hon sa upp sig som hon såg sin chans att äntligen få tid till skrivandet. Det var nu eller aldrig tänkte hon.

Nu hade Marit äntligen den tid som hon så länge saknat men idéer var hon inte lika rik på. Att boken skulle handla om Osebol bestämde hon sig däremot för fort. Hur den skulle skrivas var det större dilemmat.

– En idé jag hade var att jag skulle göra fiktion av mina dagböcker men det kändes tråkigt både för mig och de som skulle läsa. Egofixerat och ointressant. Jag tänkte också en kort sekund på att göra en serieroman men jag varken kan eller vill rita.

Under samma period som Marit grunnande på bokens form bestämde hon sig för att göra klart gamla studierester hon hade kvar sen studenttiden.

– Jag hade rester på allt, på journalisthögskolan och i både A och B-kursen i litteraturvetenskap. Så under de här åren återbesökte jag alla mina tre universitet. I Karlstad, Stockholm och Göteborg. Och det var då jag skrev min B-uppsats om Svetlana Aleksijevitjs bok, “Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Den nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj är en av Marit Kaplas favoriter. År 2015 fick Aleksijevitj litteraturpriset för sina så kallade “vittnesmålsromaner” om de mörka kapitlen i Sovjetunionens historia. Svetlana Aleksijevitj är berömd för den unika arbetsmetoden att göra en mängd intervjuer med människor kring ett specifikt tema för att sedan gestalta dessa som prosa i en bok. Hennes debutbok “Kriget har inget kvinnligt ansikte” är baserad på intervjuer med kvinnor som berättar om sin tid i Röda Armén under andra världskriget. Och det var när Marit skrev sin B-uppsats om denna som polletten trillade ner och hon visste hur hon skulle påbörja arbetet med sin egna bok.

– Jag gör som henne helt enkelt, jag gör boken om Osebol som hon har gjort sina böcker.

Därefter följde perioden då Marit Kapla en gång i månaden tog bilen upp till Värmland för att besöka sin hemby och dess befolkning. Med en bandspelare och en liten gåva åt var och en gick hon från hus till hus, från kök till kök och intervjuade byns samtliga fyrtiotvå vuxna invånare.

– Någon föreläsare på journalisthögskolan sa att – jag tror det var en tv- eller radiojournalist – när ni bokar en intervju och kommer och hälsar på, ta alltid med någonting. Det är ju så man gör när man går hem till folk. Men det är lätt att glömma bort, man blir så fokuserad på arbetet.

Marit tog oftast med en liten chokladask men även intervjupersonerna bjöd alltid på kaffe och fikabröd.

– Sen satte vi oss ner och jag bad om att få spela in och sen började jag alltid med att fråga om huset. Det började alltid med huset och sen fanns det massor att prata om.

Marit Kapla har tidigare i livet arbetat som kulturjournalist, på filmkrönikan i SVT och på Nöjesguiden. Under åren på filmfestivalen och i sitt frilansande de senaste åren har hon dessutom haft många uppdrag som moderator. Med andra ord – intervjuer var något som hon var väl bekant med. Men de intervjuer hon gjorde med invånarna i Osebol var för Marit något nytt.

– De flesta intervjuer som jag läser är med människor som är kända eftersom jag är så kulturintresserad. Antingen är det med en filmregissör eller en författare eller så är det med en politiker som är så van vid att prata. Det är sällan man går utanför sina cirklar. Jag fick veta så otroligt mycket intressanta saker när jag intervjuade invånarna i Osebol. Och då kände jag att det uppstod ögonblick som jag tyckte var poetiska. Alltid. I varje intervju så hörde jag poesin.

Trots att inte ett enda ord i Osebol är Marits eget säger hon att hon självfallet har färgat bokens innehåll.

– Det börjar redan i intervjusituationen med vad jag frågar vidare om. Jag har väl tänkt ganska mycket när den är klar att: Oj vad mycket den handlar om döden. Jag tänkte någon gång att jag skulle räkna hur många som dör i boken och det är ganska många. Så jag har tänkt lite amatörpsykologiskt att min pappa är ju död och han var hela anledningen till att vi flyttade till Osebol och att boken kanske har färgats av det.

Sammanställningen av det insamlade materialet blev den stora utmaningen i arbetsprocessen. Att transkribera fyrtiotvå inspelade intervjuer är inget man gör över en dag. Som tur var kunde Marits mamma, som är pensionär, bistå Marit med hennes tid vilket var till stor hjälp.

– Min mamma transkriberade intervjuerna till slut, för jag kom aldrig till skott med det. Det riskerade att bli det som stjälpte alltihopa, säger Marit.

Det är nog inte bara författaren själv som är tacksam för hennes mammas avgörande insats. Utan också recensenterna som hyllat boken, läsarna som köpt den i över elva tusen exemplar och inte minst de två tävlingsjuryerna som belönat Osebol med både Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok och Guldpennan, publicistklubbens journalistiska litteraturpris. Att samma bok vinner pris i två olika litterära kategorier gör Osebol unik. Och huruvida den ska klassas som en dokumentär eller skönlitterär bok är svårbedömt. Men det är inget som Marit har lagt någon större möda på att fundera över.

– När jag skrev boken tänkte jag inte på vilken genre den skulle hamna i. Jag ville bara skriva en bok om Osebol på det bästa sättet jag kunde, med målet att så många som möjligt skulle vilja läsa boken oavsett om man hört talas om byn eller inte. Jag ville lyfta fram både människorna och det poetiska i det som de sa. Jag brukar själv kalla boken för lite olika saker, oftast en intervjubok med en lyrisk presentation eller en litterär dokumentär.

Något som skiljer Osebol från såväl de flesta dokumentära som skönlitterära böcker – i vilka texten ofta är full av miljö- och personbeskrivningar – är att läsaren bara får veta två saker om personen det handlar om, ett namn och ett födelseår. Mona Skog, född 1953. Anna-Karin Larsson, född 1976, Mattias Danilowicz, född 1991 och så vidare. Utöver dessa är det enbart personens egna ord som kan avslöja något om dennes karaktär.

– Jag hoppas att det bidrar till att läsaren låter det personerna säger teckna bilden av dem. Det är lätt att sortera in andra människor i kategorier och det är något jag vill undvika.

Trots att boken gavs ut för mer än ett år sedan står Osebol fortfarande kvar i strålkastarljuset – inte minst på diverse teaterscener runt om i landet. Boken åkte nämligen på Sverigeturné förra hösten tillsammans med Marit och musikern Martin Hederos. På scener runt om i landet högläste Marit stycken ur boken till tonerna av Martin Hederos pianospel. Föreställningen som togs emot med värme förlängs i år med ytterligare en turné till våren. Självfallet tar den sin början i närheten av Osebol, i orten Stöllet, för att sedan fortsätta vidare ut i landet.

Mellan de två turnéerna har Marit fått tid till att fira den stora framgången med Augustpriset. Något hon gjorde i Osebol i sällskap med invånarna som tillsammans med henne skapade det lyriska dokumentet över den lilla byn i norra Värmland.

– Jag fick låna ett av husen i Osebol och då kom det jättemånga av de som är med i boken. Nästan alla som var hemma och kunde kom. Det är ju roligt. Det händer så mycket roligt.

ERIK JENDERBO
Chefredaktör