Traditionella berättelser ur samisk mytologi, nutida anekdoter om livet i Sápmi, samisk folkmusik och inte minst jojk. Under en “samisk afton” på Musikaliska framförs det mesta inom den samiska sång- och berättartraditionen. För Nik Märak som bjuder på sång och jojk under kvällen fortsätter det samiska även bakom scenen, dag som kväll.

Det dröjer inte många minuter förrän scenartisterna kliver upp på scenen i stora salen på Musikaliska. Föreställningen “samisk afton” börjar med en sång som alla i denna nation känner till, oavsett om man har svenskt eller samiskt ursprung. “Du gamla, du fria” är för denna afton framförd på ett lite annorlunda sätt än hur den brukar framföras. Det svenska sättet att sjunga nationalsången på – som på samiska kallas “lavlondh” – i en experimentell kombination med det samiska, jojken. 

Det är systrarna Nilla och Nik Märak som står på scen ackompanjerade av riksspelmannen Anders Hällström på dragspel när “du gamla, du fria” inviger kvällen. Därefter följer en föreställning som inrymmer en härlig blandning av musik och berättande. Historier från förr varvas med nutida anekdoter, färggranna kolter varvas med mörka tröjor och jeans, och allvar varvas med skratt. Föreställningen bjuder på en variation i uppträdanden men något som är gemensamt för de alla är den starka kopplingen till Sápmi och det samiska. 

Över en kopp havrelatte på Espresso House i Skrapan berättar Nik om den första gången som denna samiska version framfördes. Det var i samband med konstprojektet, land utan folk framför svenska nationalsången, berättar hon. Anna Viola Hallberg var konstnären bakom projektet som gick ut på att fem minoritetsgrupper, som alla hade gemensamt att de saknade ett eget land, gjorde varsin tolkning av den svenska nationalsången. Så tillsammans med folkgrupperna, kurder, assyrier, romer och judar skrevs fem olika tolkningar av den svenska nationalsången. Under samma tid som konstprojektet var aktuellt och den samiska omtolkningen skrevs pågick fortfarande konflikten om gruvbrytningen i Gallók, järnmalms-fyndigheten i Jokkmokk. Något som Nik trodde skulle påverka den samiska tolkningen av låten.

– Vi trodde att vår version av nationalsången skulle bli mycket argare än vad den blev men den blev liksom vemodig istället, berättar Nik när hon tänker tillbaka på när låten blev till. 

Nik Märak är vad man skulle kunna kalla en mångsysslare. Hon är konditor, kock, utbildare, artist och har medverkat i olika TV-program.

– Jag har nog världens längsta CV, säger hon och skrattar. 

Nik har sedan länge även varit tunnbrödsbakstra på Skansen. Kärleken till brödbak och i synnerhet till tunnbrödsbak är stark. En kärlek som hennes högra underarm skvallrar om, där en tatuering av olika tunnbröds-verktyg och ett kornstrå i svart bläck framträder.

– Det jag tycker är häftigt är att bröd förenar. Vi bryter brödet och äter det tillsammans. Det gillar jag. 

Vad Nik än ägnar sig åt, oavsett om det är tunnbrödsbak, musik, slöjd eller jojk finns alltid en tydlig koppling till hennes samiska ursprung. Som fjortonåring flyttade hennes familj från Jokkmokk till Stockholm. Idag bor Nik på Södermalm och trivs bra. Men det långa avståndet från Sápmi och därmed det samiska kulturlivets kärna gör att hon tycker att det känns extra viktigt att ägna sig åt samiska traditioner. Och bland de många kulturyttringar som hon så gärna ägnar sig åt, ligger jojken närmast om hjärtat. 

Inom den samiska sångtraditionen gör man inte som i den västerländska, där man sjunger om något. När man jojkar säger man inte att man jojkar om något, utan att man jojkar något berättar Nik.

– Jag kan exempelvis jojka en kompis till mig. Då jojkar jag inte om någon utan jag jojkar den personen. Eller så kan jag jojka älgen och då hör man liksom att det är en älg. Eller så kan jag jojka vinden och då jojkar jag inte om vinden, jag jojkar vinden. 

För Nik handlar intresset för samiska traditioner inte bara om henne. Det handlar också om en kamp för det samiska folkets rätt till sin kultur. Historiskt sett och fortfarande idag existerar orättvisor i Sverige som diskriminerar samer och inskränker samiska rättigheter. Det är därför extra viktigt för det samiska folket att värna om sina traditioner tycker Nik. Något som gäller för alla olika kulturformer men framförallt för det samiska språket, säger hon. Under början av 1900-talet var det förbjudet att tala samiska i svenska skolor och elever kunde bli straffade. Senare under 60- och 70-talet var det dessutom vanligt att föräldrar inte lärde sina barn samiska som en konsekvens av sina egna negativa erfarenheter av språket de haft under sin skolgång. Något som resulterat i att många vuxna idag har förlorat sitt modersmål. Men idag finns det ett helt annat momentum för att förvalta och undervisa i samiska.

– Nu återerövrar vi språket, säger Nik. 

Nik tror att viljan att värna om det samiska språket och andra traditioner ligger i tiden. Det är på sätt och vis minoritetsfolkens tid nu. Och de som växer upp i dagens nya samhälle har fått lära sig om samhället och om de diskriminerande strukturer som finns. De har helt andra möjligheter att kommunicera med varandra, skapa opinion och att hävda sin rätt menar Nik.

– Våra ungar har på gott och ont växt upp med benen i båda kulturerna, men de kan stå på dem. 

Samtidigt ser hon en annan rörelse som växer sig stark parallellt. En som istället vill inskränka minoriteters rättigheter. Hon syftar bland annat på de högerextremistiska krafter som växer sig starkare i Europa, Donald Trump i USA och en normalisering av rasism. Därför menar hon att det är viktigare nu än någonsin att kämpa för det samiska folkets språk, rättigheter och kultur. Och att lämna över denna kamp till nästa generation känner hon sig trygg med.

– Den här generationen som kommer är ju ill-stark.