Mail från Saga Becker
Foto: Linda Åkerberg

Mail från Saga Becker

Årets Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll togs emot av Saga Becker. Dagen efter blev hon taggad i ett inlägg på Facebook. Någon skrev: ”Saga Becker, INGEN FATTAR UTOM VI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” Jag inleder en mailkonversation med Saga Becker och frågar: Vad förstår du?

– Jag förstår att varje människa måste få definiera sig själv och att ingen annan har rätten att göra det. Vissa människor tar sig makten att ta bort den lyckan från andra, men då tar de också bort deras rätt att kunna finnas till.

Ester Martin Bergsmarks fjärde film ”Nånting måste gå sönder” bygger på Eli Levéns roman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”. Det är en stor kärlekshistoria, men framförallt en berättelse om Sebastian som känner någon annan växa sig allt starkare inuti.

Saga Becker hade aldrig skådespelat förut när hon fick rollen. Då bodde hon på Studenthemmet i Rosengård, ett tidigare kontorskomplex kallat Kinesiska muren. När Saga Becker tog emot priset gjorde hon det som den första transidentifierade pristagaren någonsin. Hon sa: ”Den här kvällen kanske för många handlar om film. Men för mig personligen, och för många andra, handlar det om något som är så jävla mycket större.”

– Det handlar om liv och död. Det är därför det här är så stort. Våra historier berättas så sällan på våra villkor eller med våra röster. Att hela tiden förminska människor genom att välja ut vilka som får höras och synas är också att välja vilka som kan leva.

I filmen slår en ros slår ut i ultrarapid. Sebastian och Andreas möts för första gången vid en pissoar. Det de har är deras. Stunderna. Bäcken i skogspartiet vid E4:an. De badar, kysser varandras varma munnar i det kalla vattnet. Sebastian sjukanmäler sig från lagerjobbet, för de måste vara med varandra.

När Andreas säger att han inte är bög måste allt sluta. Sebastian sätter på sig en keps, andas i en brödpåse från Pågen. Han börjar gå ut ensam om nätterna igen. Sover sällan, som om han hela tiden är på väg någonstans.

Det blir sommar, och män bär färgglada shorts i nybyggda områden. Tills Sebastian och Andreas möts igen. De fingrar på varandra bland folk. Tittar på salladsslungor på Cervera. Jag fattar inte hur folk kan köpa sån här skit, säger Sebastian om en kaffemaskin. På Åhléns försvinner Sebastian, kollar på en mönstrad klänning. Tillslut säger han: Jag måste byta namn.

Saga Becker växte upp i Ronneby. I ett hus i skogen utanför Eringsboda. Hemsidan Eringsboda.nu är under uppbyggnad. Under fliken ”Företagsgruppen” finns rubrikerna ”Fiberkabel” och ”Macken”. Utanför samhället ligger dansbanan Eringsboda brunn där band som Glenn Endys och Matz Bladhs ska spela under våren.

Sebastian i filmen kommer gradvis allt närmare Ellie, hon som bor inuti. Saga Becker har genomgått en liknande process. I en DN-intervju säger hon: ”I stället för att vi ägnar sjukt mycket skoltid åt meningslösa saker som klorofyll, hur gör djur och hur man får en lampa att lysa så borde man ägna det åt livskunskap.”

– Det som var tvunget att gå sönder i mitt liv var mina egna föreställningar om kön. Jag var tvungen att spränga mina egna gränser om identitet och vad det innebär att vara människa. Att acceptera mig själv för den jag var, är och vill vara. Identiteten sitter inte i det tilldelade juridiska könet. Saga är en del av mig och har alltid har varit det.

Identifierar du dig med att vara normbrytande?

-Jag är bara mig själv. Det var som om jag kom till en gräns i mitt liv där jag var tvungen att välja mellan livet och döden. Då valde jag att leva. Om det gör att jag på något sätt ses som normbrytande så är det normerna som bryter mig. Vi lever i ett samhälle där vi tvingas att delas in i fack och förväntningar som inte passar alla. Jag tror verkligen att det håller tillbaka oss från att utvecklas som människor.

I filmen har Andreas på sig en skinnjacka och ett örhänge i ena örat. Han ser fram emot sin kompis Matthias karaokefest på lördag. Du får chilla lite med volangerna, så kommer det funka, säger han till Sebastian.

Efter att Andreas sjungit Per Gessles ”Fading Like A Flower (Everytime You Leave)” går Sebastian. Bort från festen. Bortåt på gatan, i den mönstrade klänningen från varuhuset. Ända upp på Högdalstoppen. Där finns det en bänk, träd, nedtrampat gräs. En kvinna med hund går förbi. Vilken vacker klänning, säger hon, den klär dig. Tack, säger Ellie.

Högdalstoppen består av schaktmassor från när man rev Klarakvarteren och byggde tunnelbanan. På bänken är man högst upp på kilometers avstånd, får plats med halva staden i blicken. Saga Becker bor sedan ett halvår tillbaka i den andra änden av staden. På hemsidan Space-Matters har hon besvarat The Proust Questionnaire. En av frågorna är: Vilken är din föreställning om den totala lyckan? Saga Becker svarar: Att känna den totala tystnaden och att folk lyssnar.

Thea Mossige-Norheim

Stäng meny