För en religiös skeptiker som mig är hemvändarkvällen det närmaste jag är beredd att kalla en helig tradition. I min hemstad Norrköping är det ett givet inslag i juletider.

Julaftonskvällen utspelar sig ofta på samma sätt och jag ser den framför mig när tjugofjärde december närmar sig. Farfar berättar den där historien en gång till, som han redan berättat fem gånger förut. Mormor undrar ännu gång över om jag verkligen fått i mig tillräckligt med mat från julbordet. Det till en början mysiga familjehänget övergår till att långsamt bli något annat. Bekvämligheten över att vara hemma igen förvandlas till rastlöshet – då tröstar tankar på juldagen.

Julafton är alltid obligatorisk hemmadag, men dagen efter vankas utgång. Nattklubbar och krogar öppnar upp för att möta efterfrågan på partysugna hemvändare som vill fly hemmet. Hemvändarkvällen är numer tradition på de flesta mindre orter – kvällen då man får räkna med att stöta åtminstone halva sin högstadieklass.

”Juldagen är besöksmässigt en av de bästa kvällarna på året. Jag tror att folk vill slippa
familjen, man är sugen på att gå ut festa med kompisarna istället”, säger Daniel Ergül, nattklubbsägare i Norrköping.
Det är antagligen inte en svårare ekvation än så. Sedan jag blev laglig att gå på krogen har
juldagen blivit något att längta till. Stämningen ute på stan är som en klassåterträff där
varenda kotte är glada att träffa varandra, gamla oförrätter är bortblåsta i ett svep under
berusningens tillstånd.

Om det förr var otänkbart att lämna hemmet på juldagen är det snarare en självklarhet idag.
Viljan att göra sig fri att från det gamla har lett till nya traditioner. Jag som ibland tänker att
traditioner bara är för den konservative, nu jag sitter jag och romantiserar det själv. Är det så
vi alla blir till slut med åldern?

DAVID HERNQVIST
Vice chefredaktör