När den polske läkaren Ludwik Zamenhof, även kallad Doktoro Esperanto – doktorn som hoppas, skapade språket esperanto i slutet på artonhundratalet var tanken att det skulle ena världen. Så blev det som bekant inte. Men trots en krossad utopisk dröm finns det fortfarande över två miljoner människor i världen som behärskar språket. Vad får dem att hänga sig kvar?

Det är snart middagsdags och nästan tomt på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm. I korridorerna kan man ana en svag doft av tjära. Här inryms både framtida båtbyggare och elever som läser teoretiska kurser. I ett av klassrummen sitter matte- och programmeringsläraren Håkan Lundberg. Plötsligt ringer telefonen och Håkan svarar. På esperanto.
– La griza kablo.
Den grå kabeln. Det är hans dotter som behöver hjälp med att få igång teven. Hon ska titta på Netflix. 

Håkan lärde sig esperanto som student. Till en början genom brevväxling, men det dröjde inte länge innan han åkte på sin första ungdomsträff i Tyskland för att träffa andra esperantotalande ungdomar. Genom Pasporta servo, en slags telefonkatalog som numera är digitaliserad, fick han kontakt med esperantister som lånade ut sina hem för resande. Intresset växte och ett par år senare flyttade Håkan till Belgrad i Serbien för att arbeta med esperanto på heltid tillsammans med sin dåvarande fru, också hon esperantist. 

– Men sen fick vi barn och kände att det var dags att välja land. Vi flyttade till Sverige och då var jag tvungen att hitta ett annat jobb och sedan dess har jag trappat ned på esperanton, men vi använder det fortfarande inom familjen.

I en notis publicerad den 23 oktober 1891 i Dagens Nyheter nämns esperanto för första gången i svensk press. Föregångaren till esperanto; det grammatiktunga språket volapük, beskrivs i notisen ha misslyckats på grund av sin ’’totala brist på internationella drag’’.  Av notisen att döma, verkade framtidsutsikterna goda för esperanto. Med en enkel grammatik och lingvistiska drag från latinet, engelskan och grekiskan, var tanken att det skulle kunna ta över som världsspråk. Så blev det inte. Ett par år senare stod Europa inför ett brinnande krig som sedermera skulle rita om den politiska kartan. Engelskan fick en dominerande ställning och Zamenhofs idé om ett neutralt, enande världsspråk har sedan dess verkat avlägset. 

Så hur kommer det sig att människor fortfarande pratar esperanto? Håkan Lundberg menar att det numera handlar om det sociala, snarare än hoppet om ett världsspråk.
– Det är inte bara ett språk utan det bygger på att man får vänskapliga kontakter inom olika kulturer och språkområden. Det kan man känna fortfarande bland de moderna esperantisterna, även om de inte tror att esperanto kommer att bli jättestort så är det fortfarande som att vi är en liten familj. Vi är ofta öppna och nyfikna på vad som händer i olika länder. Många är dessutom språknördar.

En som behärskar många språk är studenten Tatu Lehtilä. Han har en kandidatexamen i lingvistik från Stockholms universitet, pratar sju språk och är utöver det ordförande för esperantoklubben i Stockholm. Vi ses en vanlig torsdagseftermiddag tillsammans med esperantoveteranen Soile Lingman på ABF-huset i Stockholm där klubben numera håller till sedan möteslokalen i Vasastan lades ner förra året.

Mellan Soile och Tatu skiljer det över ett halvt sekel i ålder. Soile, före detta socialarbetare och numera pensionär, inledde sina esperantostudier under tidigt femtiotal. Bara ett par år efter andra världskrigets slut. Tatu tog internetkurser i esperanto för ett par år sedan, när han fortfarande gick i gymnasiet. För honom var det framför allt intresset för språk som ledde fram till esperanton, medan det för Soile ursprungligen handlade om fredstanken. 
– Det var väldigt viktigt, och det tyckte min pappa också som var esperantist redan på 1930-talet. Sen vore det ju mer jämlikt att ha ett neutralt språk som är lätt att lära. Det är ju inte så lätt att lära sig engelska. Och framför allt inte franska, säger Soile och plockar upp ett litet häfte som hon lägger på bordet.

Esperanto! Nyckel till det internationella språket är en guide till esperanto i fickformat.
– Man kan se esperanto lite som en mall för hur man ska tänka kring grammatik. I andra språk är allting så väldigt rörigt, man har olika typer av undantag för nästan varje regel. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men de uttryckta reglerna i esperantos grammatik följs aldrig av några undantag, berättar Tatu medan han bläddrar i häftet. 

Soile som just nu läser en grundkurs i spanska, instämmer och betonar även draget av latin som återfinns i esperanton.
– Det är ingen konst att översätta mellan språken. Varje gång man har gjort en liten snutt får man beröm som ’’åh vad duktigt’’ och ’’du jobbar bra’’. Om dom bara visste, jag jobbar ju inte alls bra, jag kan bara esperanto!

Tatu och Soile får frågan om de fortfarande tror att esperanto kan bli det universella språk som Zamenhof en gång hoppades att det skulle bli.
– Det kan man ju inte göra! säger Soile.
– Man kan inte bara sitta i sin lilla bubbla och hoppas på esperanto idag när det finns så många, stora problem i världen, fortsätter hon. 

Inte heller Tatu tror att det är en realistiskt tanke, inte inom en överskådlig framtid i alla fall. 
– En sådan värld skulle vara bättre, men då skulle utvecklingen behöva gå i en annan riktning, och så ser det inte ut just nu, säger han.

Även om esperanto inte tar över som världsspråk, finns det fortfarande ett starkt internationellt engagemang. Varje år anordnas en världskongress. I sommar hålls den i Montreal, eller ’’Montrealo’’ som det heter på esperanto, i Kanada. På kongresserna samlas tusentals esperantister från hela världen för att delta i olika aktiviteter. Och de behöver knappast oroa sig för några språkliga barriärer.
– Det brukar vara ett fullspäckat program under en veckas tid. Man har fullt sjå att springa från det ena till det andra, säger Soile. 

Till och med fotbollsmatcher kan stå med på schemat, Tatu har själv varit med och spelat.
– Vi spelade mot ett lokalt lag. Och vi lyckades vinna. Ibland rekryterar vi också folk på plats om vi inte har tillräckligt många spelare. De får lära sig de grundläggande orden på esperanto som vi använder på plan, berättar han.

Det händer också saker här, i Stockholm. Klubben håller i möten, anordnar bokbord och ’’språkduschar’’.
– Det är en anspelning på ordet språkbad, men mer kortvarigt, säger Tatu som också ansvarar för esperantos språkcafé på Stockholms universitet.

Men enligt Soile är det en tynande tillvaro för klubben som nu är nere i femtio medlemmar.
– Folk dör, vi är många som är väldigt gamla. För inte så länge sedan var vi över hundra medlemmar. Tatu är ett undantag, säger hon och ler.
Tatu själv tror att det kan bero på att ungdomar inte är lika vana eller intresserade av att organisera sig som tidigare generationer är. Däremot tror han inte att språket kommer dö ut.
– Det kommer alltid att finnas ett intresse för esperanto, det finns inget liknande. Ett språk som är lätt att lära sig och som man kan använda för att knyta kontakter med folk från andra länder på. Det skulle inte kunna ordnas på något annat sätt än med esperanto, säger han.
Soile håller med. Hon ska snart åka och besöka den lokala esperantoklubben i Malmö.
– Att bo på en ort där det inte finns någon klubb, det skulle jag inte kunna tänka mig.

ADA BERG ARBRO
Reporter

Illustrationer: tyko brabre