Vi är otroligt skyddade i vår tid i Sverige, man måste nästan slå oss i ansiktet med fara för att vi ska förstå att det är allvar. Det här visar sig tydligt i nuläget med det nya coronaviruset. Trots dödsfall och restriktioner ska svenskar iväg och åka skidor och visst behöver väl inte lilla jag oroa mig-attityden är slående. Vi är i en kris och ändå verkar inte människor förstå det. Det finns simpla, enkla steg att ta för att skydda sig själv och resten av vårt samhälle. Ändå verkar det vara så svårt att att stanna hemma om man känner sig krasslig. Och jag förstår det, det är svårt, det är obekvämt – en uppoffring helt enkelt.

Det jag vill komma till är att det är svårt att faktiskt veta hur man skulle reagera under kris. Inte en sådan kris som den vi har nu, då det är enkelt att blunda och fortsätta med sin vardag om man inte är direkt drabbad. Utan en kris där man var tvungen att fly eller slåss, visa civilkurage och stå upp för något och på grund av det riskera sitt liv. Detta scenario känns långt borta, ofattbart och surrealistiskt. Kämpa för sitt liv gör man ju inte här, här kämpar man för sin karriär, för att få hitta sig själv och för pengar.

Min pappa riskerade sitt liv under militärdiktaturen i Argentina. Han hjälpte människor att komma ut ur landet genom att fixa falska pass. Det slutade med att han själv var tvungen att fly för sitt liv. Det är mod. Mod som jag vill ha. Men kommer jag någonsin få veta om det ligger och gror inom mig? Visst försöker man stå upp för sig själv och andra men hur ofta
möter man något att slåss för? Det finns såklart runt omkring oss hela tiden, men det går tyvärr alltid att vika undan med blicken om man har en dålig dag eller kanske är på för bra humör. Det är lätt att vara självisk i Sverige idag.

Vad ska man göra då? Vill vi vara modiga, visa civilkurage eller vill vi ta oss igenom livet på tryggt avstånd från all typ av konflikt? Kosta vad det kosta vill! Vi är bekväma, för vana av att vara skyddade. All skit händer ju i andra delar av världen. Jag tror att det får oss att dö som medmänniskor. Vi måste försöka tänka på andra, stå upp för det vi tror på – tro på något. Det finns alltid människor att slåss för, vi måste bara höja blicken.

PAULINA MONZÓN
Reporter