Jag läser Rainer Maria Rilkes Brev till en ung poet. I tio brev diskuterar Rilke vilka människor som bör ägna sig åt skrivande, exempelvis bli poeter, och vilka som inte bör det. Han är av åsikten att bara den som skulle dö om den inte fick skriva, ska skriva. Det är endast då resultatet blir bra. Den som kan tänka sig ett liv utan skrivande bör således låta bli. En minst sagt dramatisk teori.
Ändå har det gångna årtiondet präglats av just detta tänk, och inte bara när det kommer till skrivande, utan vad gäller allt. Under 10-talets Självförverkligandets stormaktstid är den övergripande ideologin: du är din egen lyckas smed. Alla ska älska det de jobbar med. Till och med vara beredda att dö för det.
Det har alltså blivit omöjligt att skaffa sig ett arbete och se det som ett arbete. Istället är arbetet något som ska berika arbetarens liv. Det ska vara en passion.
Det motiv Rilke ger till att endast de som skulle dö utan skrivandet borde skriva är att det bara är då det blir riktigt bra. Där slutar hans teori. I enlighet med liberalismens tankesätt har vi de senaste tio åren accepterat idén om att framgång definitivt följer av att något är riktigt bra.
Om vi applicerar Rilkes teori på alla uppehällen i samhället, och menar att alla faktiskt bör ägna sig åt det de skulle dö utan, så är den liberalistiska tanken om framgång som direkt följd av kvalitet, nästan ett måste. För om alla ska följa sin passion kan ingen arbeta i syfte att försörja sig och försörjningen måste ju då komma på köpet av kvalitet.
Det är en drömvärld – en utopi såklart.
Hur har vi hamnat här? Vad är det för masspsykos som fått oss att glömma allt annat som spelar in i en persons möjlighet att bli framgångsrik? Kvalitet är bara en liten del, och i vissa fall inte en del alls, av förklaringen till framgång. Hur lyckad någon blir beror på det knippe förutsättningar som denne haft med sig sedan födseln. Även om den som skulle dö om den inte fick skriva skrev poesi, och hur vackert komponerad den poesin än var, så skulle inte de två faktorerna uteslutande leda till att upphovsmannen lyckas.
Vi ombeds alltså kasta vår rationalitet och följa hjärtat, följa passionen. Det sägs att vår generation har mest möjligheter någonsin. Ändå ökar ju klyftorna i samhället. Skillnaderna blir större mellan de som har vidast valmöjligheter och de som har snävast. I tiden då andan är att allt är möjligt, är sanningen att det mesta är omöjligt för de flesta.
Tänker vi efter så vet vi att verkligheten är mycket tråkigare än att man alltid kan följa sitt hjärta, och snart kommer vi inte orka höra att vi måste vilja dö för vårt jobb. Självförverkligandets storhetstid borde därför vara på väg mot sitt slut, och en motreaktion – en teori baserad på verkligheten? – vara att vänta. När? 2020.
PAULA WESTERBERG
Reporter
